Äventyr på Världshavet

en seglats över Atlanten

Det är en mäktig känsla att ligga på rygg på däck och titta upp mot den gigantiska stjärnhimlen. Mot masttoppen som vajar fram och tillbaka på ett nästan kusligt sätt, upplyst av topplanternan. Det enda som hörs är vinden som i ojämn takt sliter i seglet, och de höga vågorna som brusar när de slår mot skrovet. Luften är ljummen. Det är natt och vi är mitt ute på Atlanten. På ett av de gigantiska världshaven, på väg mot Västindien non-stop från Gran Canaria. Allt som finns är himmel, hav – och vind. Det är en makalös känsla av frihet. Av spänning. Och av lycka. 

Vi är tio personer ombord som delar dessa känslor av frihet, spänning och lycka. Några känner varandra sedan innan men i övrigt är det en unik kombination av karaktärer som alla har ett gemensamt intresse – eller till och med passion: att segla. 

Atlantic Rally for Crusiers

Äventyret börjar redan en dryg vecka innan avfärd med sammankomst i marinan i Las Palmas där vi bekantar oss med Pitanga för första gången. Pitanga är en Oyster 745 som är 80 fot lång och mer bekväm än många permanentboenden på land. Det hälsas glatt med lite nervösa leenden – inte nog med att vi ska bo och leva tillsammans i ungefär tre veckors tid, vi ska också på ett säkert sätt ta Pitanga och oss själva till andra sidan Atlanten. Någon har drömt om att korsa Atlanten sedan barnsben medan någon annan gör det för tredje gången. Oavsett bakgrund eller anledning så är det vi som är teamet som genomför detta otroliga äventyr.

Vi deltar i den årliga Atlantseglingstävlingen ”Atlantic Rally for Crusiers” (ARC) och lämnar Gran Canaria samma dag och samma tid som 280 andra segelbåtar med målet St Lucia. Men själva tävlingen är sekundär – det här är ett event med deltagare i alla åldrar och fokus på gemenskap och seglingsglädje, vilket märks tydligt på det fullspäckade schemat med seminarier, mingel och festligheter under veckan. Det finns dock en racingklass och en crusingklass, så vill man gå all-in över Atlanten så går det bra, men de flesta ser det här som ett äventyr, en upplevelse för livet. 

Hela gänget före starten!

Mot Karibien

Den sista söndagen i november lämnar vi Gran Canaria på ett mycket högtidligt sätt med pompa, ståt och applåderande publik medan båtarna skapar trafikstockning i den lilla kanalen ut från marinan. Stämningen är oslagbar. Solen skiner, det vinkas och tjoas och tjimmas från land och tack vare vår egen underhållare Per ombord, spelar vi alla på små instrument och sjunger vår team-song om och om igen.”Piiiitanga, crossing the Atlantic! Piiiitanga, sail a little faster! Piiitanga, she has to be first in St Lucia!”

Succé både ombord och på land!

13.00 går startskottet och alla båtar ilar över startlinjen. Nåja, så gott det går i fem sekundmeter vind och något som ser ut som myrornas krig på plottern. När det största adrenalinkicken efter starten har lagt sig, första kvällen nalkas, det småpratas om sjösjukeplåstrens kommande effekt och äts paella i solnedgången, ja då känns allt bara väääldigt härligt. 

Mycket förberedelser

Livet på båten är lite av ett socialt experiment.* Tio personer som inte känner varandra ska spendera cirka två veckor tillsammans på en, även om båten är ganska stor, begränsad yta. Båten seglas dygnet runt efter ett rullande schema vilket medför både oregelbunden och för lite sömn hos alla. Det gäller att inte tappa fokus, det är en stor båt och krafterna i hav och vind är starka.

Att vara ute till sjöss under så lång tid kräver också sina förberedelser och många team har planerat överseglingen under minst ett år. Inte nog med att båten ska vara redo för den påfrestning som det är att segla oavbrutet under denna tid, även besättningen ska klara av det. Hålla sams och bra energi, och inte minst äta och dricka. Det är ett projekt i sig att handla och planera alla frukostar, luncher och middagar – med tillhörande drycker – till så många under så lång tid. Men eftersom Pitanga är en av de bekvämare båtarna man kan tänka sig, så är livet som kock ganska mysigt i galleyt där det finns både mikrovågsugn, induktionshäll samt stor kyl och frys. 

Pitanga strax före starten i Las Palmas.

Några av killarna är entusiastiska fiskare så vi har hela tiden två linor med rejäla beten i vattnet efter båten, och det dras upp både en, två och tre stora fiskar under besättningens jubel. Det nöjda mumsandet på både frukost, lunch och middag med tillhörande glada tillrop om fantastisk mat kan skämma bort vilken hobbykock som helst, och vi är alla rörande överens om hur stor inverkan god mat och dryck har på ett äventyr som detta. Tillsammans med några väl valda låtskatter från Pers Pitangasånghäfte såklart. 

När det inte blir som man tänkt sig…
… men det blir bra ändå. 

Trots att fokus egentligen inte är tävlingen, så vill vi alla vinna. De inledande dagarna är vi starka och ligger i täten, seglingen är fantastisk och vi ser inte skymten av en enda ”squall” som annars är både vanligt och stökigt eftersom seglen då måste revas för att inte riskera att gå sönder av de kraftiga vindbyarna. 

Solen skiner, det pustas och stånkas under de få men välgörande yogapassen på gungande däck, det lyssnas på musik, diskuteras gippar och strumpor (till spinnakern) och applåderas när vi maxar med 13 knop och satellitmeddelanden når oss att vi tagit placeringar i tävlingen. Men inget gott varar för evigt. En vecka in, när vi är mitt på havet, säger det PANG när skotet till spinnakern lossnar och flyger upp i luften. Sju man försöker under kaptens lugna ledning fånga in och ta ner seglet, men krafterna är starka och det tar över en timma innan vi lyckats få ombord den 400 kvadratmeter stora spinnakern som då gått i två delar och är borträknad för resten av resan.

Modet hålls uppe och i de lätta vindarna sätter vi lättvindsspinnaker och ilar vidare – tills dagen efter då det upptäcks en reva i även denna spinnaker. Stämningen sjunker lite när vi inser att hoppet är ute för att vinna, vi som låg så bra till. Vindarna och förhållandena är dock extremt gynnsamma och vi snittar till allas förtjusning 10 knop på bara storsegel och fock.

O’hoj, land i sikte!

Underbart är kort och tyvärr har även focken fått sig en reva. Beslutet att rulla in och starta motorn de sista dagarna är motvilligt men nödvändigt för att ta oss iland. Det är dock fortsatt glatt ombord och det berättas både den ena och andra galna historien nu när alla kommit varandra närmare. De sista vackra solnedgångarna avnjuts med en kall öl och plötsligt ropas det från vakten att land är i sikte! Jodå, toppen på berget Gros Piton på St. Lucia börjar skymtas vid horisonten och pulsen stiger ombord. Samtidigt blandas lättade leenden med lite mer molokna – det här betyder ju slutet på vår resa, slutet på vårt gemensamma äventyr. 

Pitanga vid starten i Las Palmas.

När vi lägger till i marinan välkomnas vi med den klassiska Karibiska drinken Rum-Punsch och det skålas, sjungs och ingen verkar riktigt vilja sätta den första foten iland efter 15 dagar till havs. När de flip-flopprydda tassarna till slut trampar ner på betongbryggan är det över. Vi gjorde det. Vi tog oss 3000 sjömil non-stop på öppet hav, över Atlanten. Och detta med glada miner, fräscha bananer ända till sista dagen och utan större katastrofer än tre söndriga segel samt ett halvmosat lillfinger efter ett missöde med vinchen. 

Dagarna efter ankomst droppar besättningen av en efter en, men av aktiviteten i Whats-Appgruppen att döma så är det numer tio vänner som skickar bilder, uppdateringar och födelsedagshälsningar till varandra. Det stora äventyret är över för denna gång, men minnena är många och fina, och vem vet – kanske de återupplivas snart igen. 


//Linda Cederquist
kock samt den enda kvinnliga besättningsmedlemmen på Pitanga, och som utan tveka skulle segla över Atlanten igen. Helst med samma båt och besättning. 


*vilket nu också är bekräftat i och med realityserien ”Över Atlanten” där sex kändisar seglar över Atlanten. Härmapor.